Historien och innebörden av 1949 års Genèvekonventioner

Genèvekonventionerna är ett internationellt avtal, en rad fördrag som militären i många länder måste följa under krigstid. De genomfördes först av Internationella kommittén för hjälp till de sårade som senare blev Internationella kommittén för Röda Korset och Röda Halvmånen.

Genèvekonventionerna var avsedda att skydda soldater som inte längre deltog i strid. Detta omfattade de sjuka och sårade, skeppsbrutna medlemmarna av väpnade styrkor till sjöss och krigsfångar och vissa extra civila.

Vad är Genèvekonventionen?

Hålls i Genève, 1949-konventionerna och två protokoll som läggs till 1977 utgör grunden för internationell humanitär rätt i krigstid. Bestämmelserna i två följande Genèvekonventioner 1951 och 1967 skyddar flyktingar.

1949 års Genèvekonventioner följde tre andra som ägde rum 1864, 1906 och 1929. 1949-konventionerna uppdaterade de principer, regler och avtal som uppnåddes i de tre första konventionerna.

Det fanns faktiskt fyra konventioner 1949, och den första gav den fjärde uppdateringen till den ursprungliga versionen av avtalet. Det utvidgade skyddet till inte bara de sjuka och sårade utan också till prästerskap och medicinsk personal.

Andra Genèvekonventionen från 1949 erbjöd skydd till militär personal som tjänstgjorde till sjöss under krigstid, inklusive de som begränsades på sjukhusfartyg. Den anpassade bestämmelserna i Haagkonventionen från 1906.

Den tredje 1949-konventionen gällde krigsfångar och ersatte 1929: s krigsfångstkonvention. Det gäller framförallt villkor för placeringar av fångenskap och standarder som måste behållas där.

Den fjärde konventionen utvidgade dessutom skyddet till civila, inklusive de i ockuperade territorier.

Totalt har 196 "stater" eller "länder" undertecknat och ratificerat 1949-konventionerna genom åren, inklusive många som inte deltog eller undertecknade förrän årtionden senare. Dessa inkluderar Angola, Bangladesh och Iran.

Ändringar av Genèvekonventionerna

Medan de fördrag som införs genom Genèvekonventionerna fortfarande gäller idag har det skett en del diskussioner de senaste åren om att uppdatera dem igen. Den mest skrämmande frågan är huruvida de humanitära rättigheter som trätt i kraft genom Genèvekonventionerna för krigsfångar borde gälla terrorister eller misstänkta terrorister.

Världsledare har ifrågasatt om dessa regler, som skrevs efter andra världskriget och uppdaterades efter Vietnamkriget, gäller dagens konflikter, särskilt efter händelserna den 11 september 2001. Om så är fallet, hur kan de verkställas mer effektivt? Ska de revideras för att ta itu med nya hot, som terrorhandlingar?

Fallet med Hamdi mot Rumsfeld slog en strålkastare i denna fråga 2004 när Hamdi, en amerikansk medborgare, anklagades för att ansluta sig till talibanstyrkor på amerikansk mark. Som sådan gjorde detta honom en fiendekämpare och försvarsdepartementet ställde honom utanför skyddet av Genèvekonventionerna.

Högsta domstolen i USA bestämde sig annars och baserade sitt beslut på en kongressresolution som hade trätt i kraft sedan 2001 och gjorde det möjligt för presidenten att använda alla nödvändiga och lämpliga styrkor mot alla länder som deltog i attackerna den 9/11.

Dessutom förpliktar konventionerna alla stater som är parter i avtalet, inklusive Afghanistan, att erbjuda universell jurisdiktion och stöd för sina skydd. De måste genomdriva dem på sin egen mark. Det återstår att se om ytterligare uppdateringar kommer att uppnås.